Att vara eller inte vara äkta vara
Att kunna gå ut och dricka så mycket att man blir full på sin egen galla, för att sedan sjunga och dricka Jacky tills halsen domnar. Att klippa bort halva filmen från gårdagen för att sedan svalka baksmällan med ett glas whiskey till ett tillfälle med Jimi Hendrix - Purple Haze, då man även ska sjunga med.
För att sedan trycka i sig mat från närliggande resturang iklädd solbrillor, slitna jeans och en skjorta. Då man använder sig av komentaren "det vanliga tack".
Att kunna hela Lars Demians låt Alkohol in och utan till för att gå och läsa den om och om i huvudet tills blodet svallar och kroppen skriker efter mer, då hallsbrännan går hela vägen från tårna till huvudet och tillbaka igen och man inser att de 5 sammarinen som man startade morgonen med inte gav den hjälp som man hade hoppats, då börjar man närma sig det ultimata.
Då magen gör ont, skalle märks endast genom värken men är för övrigt borta och kroppen är lika nära krogen som akuten även fall man fortfarande sitter och sjunger den klassiska Alabama Song med the Doors och hoppas på att nattens dimma blir samma halkande lycka som kvällen då allt startade för sådär en vecka sedan.
Pulsen går i samma takt som Paranoid med Black Sabbath och ögonen lika pigga som Ozzy Osbornes egna tillvaro. Då börjar man komma upp i rockstatus.
För att sedan krydda till det lite extra så får man sluta sova och skaffa sig snyggt designade mörklagda ögon och skaffa sig åldersmärke genom minst en barfight samt en och annan skråma genom dumdristiga ideer på väg hem från fyllan, vilket dock helst ska vara i en limmo men det funkar även i en taxi.
Där ut över så ska man helst ha dumpat ett ex antal brudar, slutat raka sig, gått ner några kilon och blivit sådär klämmigt vit i hela ansiktet.
Där efter så finns det bara små saker att fin justera men de bitarna faller oftast på plats ut av sig själv.
Samtidigt så känner jag mig kanske lite väl gammal för det och drar mig därför tillbaka några dagar inför att ladda inför helgens bravader. Kanske inte alltid dumheter som man hittar i spriten, men inte heller sig själv.
Kalla mig vad ni än vill kalla mig, men jag anser mig vilket som som en rockstjärna under dessa 2 veckor som jag har kvar av min semester, även fall jag låg i fosterställning och grät till Dr Phil i morse och varken whiskey eller rock var i närheten, då jag säger detta med glimten i ögat...
Sköt om er allihopa!
För att sedan trycka i sig mat från närliggande resturang iklädd solbrillor, slitna jeans och en skjorta. Då man använder sig av komentaren "det vanliga tack".
Att kunna hela Lars Demians låt Alkohol in och utan till för att gå och läsa den om och om i huvudet tills blodet svallar och kroppen skriker efter mer, då hallsbrännan går hela vägen från tårna till huvudet och tillbaka igen och man inser att de 5 sammarinen som man startade morgonen med inte gav den hjälp som man hade hoppats, då börjar man närma sig det ultimata.
Då magen gör ont, skalle märks endast genom värken men är för övrigt borta och kroppen är lika nära krogen som akuten även fall man fortfarande sitter och sjunger den klassiska Alabama Song med the Doors och hoppas på att nattens dimma blir samma halkande lycka som kvällen då allt startade för sådär en vecka sedan.
Pulsen går i samma takt som Paranoid med Black Sabbath och ögonen lika pigga som Ozzy Osbornes egna tillvaro. Då börjar man komma upp i rockstatus.
För att sedan krydda till det lite extra så får man sluta sova och skaffa sig snyggt designade mörklagda ögon och skaffa sig åldersmärke genom minst en barfight samt en och annan skråma genom dumdristiga ideer på väg hem från fyllan, vilket dock helst ska vara i en limmo men det funkar även i en taxi.
Där ut över så ska man helst ha dumpat ett ex antal brudar, slutat raka sig, gått ner några kilon och blivit sådär klämmigt vit i hela ansiktet.
Där efter så finns det bara små saker att fin justera men de bitarna faller oftast på plats ut av sig själv.
Samtidigt så känner jag mig kanske lite väl gammal för det och drar mig därför tillbaka några dagar inför att ladda inför helgens bravader. Kanske inte alltid dumheter som man hittar i spriten, men inte heller sig själv.
Kalla mig vad ni än vill kalla mig, men jag anser mig vilket som som en rockstjärna under dessa 2 veckor som jag har kvar av min semester, även fall jag låg i fosterställning och grät till Dr Phil i morse och varken whiskey eller rock var i närheten, då jag säger detta med glimten i ögat...
Sköt om er allihopa!
Kommentarer
Trackback
