Saknaden
Ibland så kommer det bara över en. Minnena av måndagsträningarna och minnena runt omkring planen.
Saker och ting som jag aldrig kommer att kunna släppa helt och hållet, dessa stunder då man stod nere på hästhagen i regnet, tejpade knän som var smörjda med häst linnement och knäskydd. Då man alltid fick börja med att sträcka ut ryggen och se till så att det knakade så där skönt så att det började i svanken för att sedan dra sig upp till nacken.
Jag saknar de där skriken som ekade "snabbare, fortare, DET HÄR ÄR INGEN JÄVLA VÄLGÖRENHET!...", jag saknar de där stunderna då man inte var på topp och man trycktes ner i vattnet på hästhagens gröna matta, gångerna då man fick sina straffrunder så att man kräktes till sömns på kvällen, gångerna då man fick lite extra smällar och fick plågas på ett sätt som bara var så skönt på något vis. Då man endast hade en tanke och den var riktad på att man skulle vinna guldet och att man visste att när man väl kom ut till matcherna så kände man den där känslan, det där oövervinnliga, den där rösten som säger till en "du är störst, bäst och vackrast. Inte en jävel ska komma förbi mig. Den jäveln som möter mig ska fan ta mig veta att han lever..."
De där tankarna var vad man byggde drömmarna på, de där tankarna gjorde så att man kom ut och förverkligade det som man ville förverkliga. Även fall man aldrig vann något guld så kunde man gå ut och skada några spelare och få dem att sluta köra spel på min kant. Och även fall man inte vann så skyllde man inte något på någon annan än sig själv. Inte för att man inte plågade sig själv tillräckligt med skador, tråkiga saker runt träningen, regnet, skriken och känslan av att bli förnedrad utan det handlade om vad man själv hade kunnat göra för att få fler att tända till just den matchen, vad man själv hade kunnat säga för att peppa och ifall man själv inte hade kunnat göra lite mer än vad man gjorde.
Det handlade om att spela som ett lag och inte som individer även fall inte alla hade lika starka drömmar, samt dessa stunder då man stod sammlade och blickarna var mot en själv av ens lagkamrater då man hade förtjänat respekten. Då de lyssnade på en och allt som man gjorde var genom eget och lagets hjärta.
Även fall jag inte kommer att spela en match till i mitt liv då min kropp inte riktigt håller för det, så är det något som jag alltid kommer att sakna för resten av mitt liv. Där emot så finns det vissa viktiga saker från detta som man kan dra med sig i vardagslivet. Saker som insikten av vad som krävs för att nå toppen, viljan för att kunna lyckas, att kunna plåga sig själv för att nå ens mål, att inte skylla på någon annan än sig själv ifall det händer något, att vissa saker gör ont men att det bara är att bita ihop, att kunna förtjäna sig respekten och att kunna använda sina ledarkunskaper på rätt sätt m.m.
Även fall jag drar nytta av dessa saker så kommer jag antagligen aldrig att kunna ha den där känslan då man står i ösregnet med fingrarna i den bruna mattan, blåslagen och sår om de tejpade fingrarna då knäna sa ifrån att dem inte ville men att viljan ville något helt annat. Stunden då man sänkte den där snubben som var dubbelt så stor som en själv för att sedan sänka hans ersättare. Ta yard efter yard från D, då man lät deras QB äta gräs ett par gånger om... Rysningar.
Det fanns inget som kunde stoppa en och man visste det, man var odödlig och man kände sig som en gud.
Så hade jag fått en önskan här i livet så hade jag nog valt att få spela en sista match och att mina knän och att min rygg hade klarat det.
För mig är det bara så underbart
