Hartler

Var nere i hamnen efter lite försening vid 17.30 för att kassta i mig lite mat och börja hjälpa till och få båten i ordning och en halvtimme senare så hade vi hunnit komma ut ur hamnen och cirkulerade runt lite.
Det blåste mycket och Holly drog som bra den. Stack direkt i kryssen och allt kändes så otroligt bra även fall vi som vanligt är den minsta båten av dem alla.
De satte upp nr 13 i tornet och såg sedan efter vilken bana det skulle visa sig vara och kom snabbt på att det var samma bana som förra gången då allt gick åt skogen, bara att denna gång så var den på andra hållet. Det vill säga startflagga barbord, skitpricken barbord, Höllvikenfyren barbord för att sedan avsluta där vi hade börjat och även det på barbord sida.
Spänt inför starten med för mycket pillande på fotbanden gjorde så att vi kom lite för många sekunder plus på starten vilket inte gjorde mig allt för glad då jag vet att detta är sådant som jag SKA kunna time:a väldigt bra. Men där emot så visade det sig efter att jag kom på iden om att hålla ute spinacker bomen för att fånga upp vinden gjorde så att vi seglade snabbare än många av dem andra båtarna med högre lystal. Det vill säga att vi seglade sanbbare än dem som har ett lägre handikapp.
Något som kändes magiskt på något sätt, något helt makalöst. Inte för att vi gick så fort för att det visste vi redan på något sätt att vi skulle göra. Men att jag stod vid masten, höll ut bomen, tittade ut över horisonten, fick solen i mitt ansikte samtidigt som att Holly som vi arbetat så mycket på hela vintern kör på riktigt bra och de andra båtarna kommer närmare och närmare oss.
Att sedan allt gungade så skönt som havet kan göra ibland och att allt är så tyst runt omkring, och när det sedan visade sig att vi ledde med ca 7 minuter när vi kom till skitpricken gjorde så att man fick ett sådant sjukt lyckorus. Allt var bara så underbart.
Samtidigt som man ville skrika ut sin lycka så sa lugnet till en något helt annat. Jag tog i hand med Anders för att sedan bara fortsätta njuta.
Dessa minuter var magiska, jag kände mig helt uppfylld och lite som när man har ett sådant perfekt tillfälle med någon som man tycker otroligt mycket om. Det pirrar i magen, det känns underbart, man är glad men man vill inte skratta fullt ut på något sätt, man vill skapa en massa ord med munnen men tystnaden räcker mer än allt annat och sen önskar man bara att man kännt lika dant tidigare.
Holly är för mig otroligt vacker, men det är otroligt vad en båt och havet kan göra med ens känslor.

Vi fick det sen svårare i kryssen och vinden blåste tyvär inte konstant. Något som gjorde att vi fick lite problem att hänga med de andra båtarna av den enkla anledningen att de är större båtar med större segel.
Vi fick i alla fall snabbt ner spinacker bomen och kunde försöka göra allt för att hålla uppe farten, men det blev för hackit för oss.
Efter att vi hade rundat Höllviken fyren så insåg vi att det var ett för stort tapp för att vi skulle kunna klara det. Försökte där efter tappert lägga om kursen för att vinna några extra sekunder. Tyvär så straffade det oss lite och vi tog oss in på en tid 20 sekunder efter sexan när man räknat av från lystalet.

En bra insatts och ett respektabelt resultat, men känslorna sa något helt annat. Jag var så nöjd, hur ska jag någonsin kunna spendera en tisdagskväll något bättre, och kommer jag nästa tisdag ha samma känsla i min kropp när min kära Holly bara stöter fram genom vattnet?
Låt tiden säga sitt och låt mitt stora leende sitta kvar hela veckan ut. Jag tror jag är kär