Hartler

Veckans ord: Eskalera

Veckans motto: Enda in i kaklet

Veckans mening: Snabbt som gummi

Veckans rally: Skogsvägarna runt Åhus

Veckans måste: Hela veckan! =o)

Veckans ikon: Johan Nordlander

Veckans hjälte: Calle

Veckans sötis: Sanna

Veckans mest slitna ord: Förenkla

Veckans stad: Sjöbo

Veckans lunch: Biff ala Lindström i Hörby

Veckans snabbis: 5 minuter för ett BigMac i Eslöv

Veckans Rating: 10.0
Underbart... ordet säger antagligen mer än vad jag själv kan beskriva.
Ibland så kan man bara gå med denna underbara känsla och mysa. Som att sitta ensam på kvällen med ett stor leende och en kropp fylld med lycka. Som att min energi och mitt leende fyller ut min vardag med det bästa sällskapet.
Jag önskar mig inget mer, vill bara stanna tiden och njuta.
Mitt liv är vackert igen som vanligt bara än vackert

"ser du inte ljuset så dra för tusan upp persiennerna"

Man inleder programet med att presentera de tre söta barnen, de två sönerna och den lilla söta dottern ihop med deras stackars ensamstående mamman som står i tårar då hennes socialbidrag inte räcker långt efter att drömmen om lyxliv efter dokusoperna inte gått i uppfyllelse.
Deras hus finner man ute på förorts idyllen Rosengård, ett mindre hus på 4 rum och ett litet kök där vattnet regnar in genom taket då det faller regn från himeln. Då de tidigare kom från ett lyxliv ed stort lyxboende och fin finnans från mammans big brother miljon och pappans stora bankbok som idag spenderas i Thailand där det sägs att han hittat kärleken på nytt.
Trädgården består av 11 kvadrat meter i mestadels betong och härlig modern grafitti med det fräscha ljudet från motorvägen.
Allt detta presenteras i tårar av vår allas älskade "Klabbe" som mer kollar in dottern än att över huvudtaget bry sig om arbetet som skall göras här längre fram.

Familjen skickas sen iväg till drömresan till Legoland där familjen får lära sig att åka diverse aktiviteter, första fyllan, nakenchock då TV3 säljer bilder på familjen från när dem sover samt att mamman hanmnar i ny dokusopa i danmark då Baren öppnar upp igen i Köpenhamn då barnen vaktas tryggt av en man som mamman kallar för den-vänliga-mannen-från-ströget.

Under tiden som detta utspelar sig så sätter "Klabbe" och byggare Bob-gänget med att börja skulptera huset som ska bli ett palats.
Den äldre sonen som är frälst i sciensfiction får rummet fyllt av planeter och roliga rymdskepp som flyger över hela rummet med väggar av LCD-skärmar som ger känslan av rymd.
Den yngre sonen som älskar tomten får hela sitt rum i rött med julgranar, slädar, en lucka som ger honom klappar var dag samt en massa bilder av tomtar över allt i rummet.
Dottern ska ju inte vara mindre lyckat lottad och får såklart ett litet stall på baksidan då hon älskar hästar och ett stort rum med rosa väggar som är fyllt med Barbiedocker.
Mamman får inte bara ett hus som de gjort om från 4 rum och ett litet kök till en stor villa med 15 rum uppdelat i 4 sovrum, 2 finrum, ett gym, en bandyhall, 2 TV-rum, ett allrum, ett spa, ett spelrum, ett kontor och ett lugnande rum. Hon får då även så klart en trädgård som de skapat genom att köpa 5 tomter som finns runt om deras hus där de sätter in tropiska växter från alla världens hörn med konstgjorda ljus, ångande vatten med vattenfall och sprinklersystem.

Efter att familjen kommer hem från danmark, resan som skulle tagit en vecka vilket istället blev till två månaders vistelse i Köpenhamn där Danmark till slut sparkade ut mamman från landet efter att ha misslyckats med språktesterna på svenska under tiden som barnen återfanns på ett härberg nära Tyska gränsen.
Då kommer familjen fram till bussen som blockerar deras hus. Folket har inte orkat vänta på att dem ska komma hemma, eller rättare sagt alla utom "Klabbe" som står med ett stort leende utan vetskapen att mamman har en ny bulle i ugnen.
Bussen körs bort så att dem får se huset, äldsta sonen är i tårar när han ser sitt nya häftiga rum, den yngre sjunger julsånger med tårar i rösten medans dottern skriker och är hysterisk över sitt nya husdjur och allt runt omkring.
Mamman hittas i den stora trädgården gråtandes under tiden som hon dricker paraplydrinkar med "Klabbe" då "Klabbe" tror att det är av lycka då det egetnligen är över att mamman inte vann Baren även fast hon legat med hälften av deltagarna.
Texten börjar strax där efter att rulla över bilden för alla dem som orkat se igenom hela programet, där man tackar alla som hjälpt till och får det att likna 2000-talets värsta snyft historia där man avslutar med orden "Sverige där sann lycka kan slå igenom".

Ett halvår efter kommer uppföljaren, uppföljaren där det visade sig att taxeringsvärdet på det stora huset och den enorma tomten blev för dyrt för mammans enkla lilla socialbidrag och där mamman skapar psykiska problem av de ekonomiska bekymmerna som även får henne att inse att sonens tomtebilder i rummet ser ut som exakta kopier av barnens egna far.
Elräkningarna skjuter i taket, mamman har inte råd med försäkringarna, hästarna rymmer medans djurskyddsverket nödslaktar dem efter att ha funnit dem tuggandes på ganja nere i Jesusparken.
Mamman försöker göra allt för att lyckas ta sig ur situationen, kronofogden har plockat inredningen och mamman försöker i desperation att sälja huset. Bara att ingen vill köpa ett lyxhus med ett enormt taxeringsvärde i utkanten av Rosengård där tre rum plus en bandyhall ser helt vulgära ut, då det innan dess varit illa för modern som tvingats betala förmögenhets skatt och fått sitt bidrag inställt.
Barnen blir rånade i skolan och har blivit mobbade för att vara rika svennar, då det inte nog med det får inbrott i huset så att deras sista ägodelar blir stulna.
Men när allt ser ut som att ha gått åt skogen, då familjen är i personlig konkurs och deras hus är på väg att försvinna, då, ja då kommer "Klabbe" in i direktsändning och räddar familjen genom att hångla upp mamman framför barnen och ger dem chansen att flytta tillbaka in i huset där alla drömmar dött ut så att hjälten "Klabbe" kan försörja familjen genom att använda huset som en ny uppsättning av ett modernt Big Brother program med inriktning på familj. En ide som snabbt går i uppfyllelse.

Så nu har den yngsta sonen förlorat tron på allt gott och de enda klapparna han nu får är av "klabbe", den andra sonen har totalt förlorat intresset för sciensfiction då han insett att han just upplevt det mest overkliga medans den söta lilla dottern inte längre drömmer om hästar utan hör bara mamman om nätterna ridandes på "Klabbe" medans han har stulit hennes sista Barbiedocker.
Då det lyckligt vis blir som så att programet endast varar i hundra dagar där "Klabbe" sedan rymmer iväg med dottern till afganistan och gifter sig i förhoppning om kameler.



Utvärdering:

USA är drömmarnas land där allt och alla kan lyckas.
I Sverige har vi slutat att drömma och vi har insett att vi får det mesta och det bästa ifrån TV:n

Den är ju bara så grymt bra.
Har alltid varit besatt i den och kommer alltid att vara.
Inte nog med att man kan hela texten utantill,
man garvar igenom hela alltet.
Keep up the good work Pinky!

Man kan bli lite förvånad ibland,
ibland mer och ibland mindre.
En sådan dag var idag då jag fick se att jag hade en 10 nya vänner på facebook och jag kände igen 3 av dem och man ställer sig själv frågan "aha... vem är nu du?".
Visst, den frågan är ju lite tillhörande Max-syndromet som slår mig var och var annan dag men det är ganska chockande när det visar sig att de till och med har bilder på en där. Då frågan till en själv förvandlas till "är det en stackare som träffat mig någon gång mellan klockslagen 3-5 en lördag då jag endast kunnat stava till fylla?".
Inte vet jag, inte vet jag...
Men man blir allt förvånad och speciellt när det visar sig vara som så att de tycker väldigt bra om en också av någon anledning som man inte känner till. Man benämns hela tiden med Max och inte du, samtidigt som man inte har en aning om vem det är man pratar med eller vad personen egentligen heter.
Från att då ha undrat "är det en stackare som träffat mig någon gång mellan klockslagen 3-5 en lördag då jag endast kunnat stava till fylla?", så börjar man istället undra "hur bra har inte jag behandlat dig?" samtidigt som man försöker ge sig själv lite kred.
Precis som de gånger som man hälsar på folk på en fest och där det finns en hel grupp av folk som säger att dem redan känner en ju och vill istället ha en kram. Och självklart så kramar jag ju om dem och frågar ifall allt är bra.
Kanske inte så konstigt att jag är bra på att improvisera, då detta händer titt som tätt.

Om man skulle börja använda komentaren "vem fan är du?" kanske. Då skulle jag ju i och försig inte ljuga men det hade nog inte varit så muntert heller. Så nej det skulle nog inte vara så bra, men kanske "jag vet faktiskt inte alls vem du är. Men hur start känner du egentligen för mig då du är den enda som minns att vi träffats?". Den måste bara funka bra, bara man avslutar med en skål!

Äntligen ett problem mindre i min lilla värld,
Kramas?

Veckans låt: Danzig - Mother

Veckans ord: Panda

Veckans dryck: Treo

Veckans mening: Hur ensam är du?!

Veckans måste: Tvätten

Veckans Big No-No: Escape som alltid

Veckans Idol: James Brocka

Veckans Rating: 6.5


"När man ser ljuset i tunneln vet man att det är tåget som kommer"