Den dagliga ryttmen
Man kan bli lite förvånad ibland,
ibland mer och ibland mindre.
En sådan dag var idag då jag fick se att jag hade en 10 nya vänner på facebook och jag kände igen 3 av dem och man ställer sig själv frågan "aha... vem är nu du?".
Visst, den frågan är ju lite tillhörande Max-syndromet som slår mig var och var annan dag men det är ganska chockande när det visar sig att de till och med har bilder på en där. Då frågan till en själv förvandlas till "är det en stackare som träffat mig någon gång mellan klockslagen 3-5 en lördag då jag endast kunnat stava till fylla?".
Inte vet jag, inte vet jag...
Men man blir allt förvånad och speciellt när det visar sig vara som så att de tycker väldigt bra om en också av någon anledning som man inte känner till. Man benämns hela tiden med Max och inte du, samtidigt som man inte har en aning om vem det är man pratar med eller vad personen egentligen heter.
Från att då ha undrat "är det en stackare som träffat mig någon gång mellan klockslagen 3-5 en lördag då jag endast kunnat stava till fylla?", så börjar man istället undra "hur bra har inte jag behandlat dig?" samtidigt som man försöker ge sig själv lite kred.
Precis som de gånger som man hälsar på folk på en fest och där det finns en hel grupp av folk som säger att dem redan känner en ju och vill istället ha en kram. Och självklart så kramar jag ju om dem och frågar ifall allt är bra.
Kanske inte så konstigt att jag är bra på att improvisera, då detta händer titt som tätt.
Om man skulle börja använda komentaren "vem fan är du?" kanske. Då skulle jag ju i och försig inte ljuga men det hade nog inte varit så muntert heller. Så nej det skulle nog inte vara så bra, men kanske "jag vet faktiskt inte alls vem du är. Men hur start känner du egentligen för mig då du är den enda som minns att vi träffats?". Den måste bara funka bra, bara man avslutar med en skål!
Äntligen ett problem mindre i min lilla värld,
Kramas?
ibland mer och ibland mindre.
En sådan dag var idag då jag fick se att jag hade en 10 nya vänner på facebook och jag kände igen 3 av dem och man ställer sig själv frågan "aha... vem är nu du?".
Visst, den frågan är ju lite tillhörande Max-syndromet som slår mig var och var annan dag men det är ganska chockande när det visar sig att de till och med har bilder på en där. Då frågan till en själv förvandlas till "är det en stackare som träffat mig någon gång mellan klockslagen 3-5 en lördag då jag endast kunnat stava till fylla?".
Inte vet jag, inte vet jag...
Men man blir allt förvånad och speciellt när det visar sig vara som så att de tycker väldigt bra om en också av någon anledning som man inte känner till. Man benämns hela tiden med Max och inte du, samtidigt som man inte har en aning om vem det är man pratar med eller vad personen egentligen heter.
Från att då ha undrat "är det en stackare som träffat mig någon gång mellan klockslagen 3-5 en lördag då jag endast kunnat stava till fylla?", så börjar man istället undra "hur bra har inte jag behandlat dig?" samtidigt som man försöker ge sig själv lite kred.
Precis som de gånger som man hälsar på folk på en fest och där det finns en hel grupp av folk som säger att dem redan känner en ju och vill istället ha en kram. Och självklart så kramar jag ju om dem och frågar ifall allt är bra.
Kanske inte så konstigt att jag är bra på att improvisera, då detta händer titt som tätt.
Om man skulle börja använda komentaren "vem fan är du?" kanske. Då skulle jag ju i och försig inte ljuga men det hade nog inte varit så muntert heller. Så nej det skulle nog inte vara så bra, men kanske "jag vet faktiskt inte alls vem du är. Men hur start känner du egentligen för mig då du är den enda som minns att vi träffats?". Den måste bara funka bra, bara man avslutar med en skål!
Äntligen ett problem mindre i min lilla värld,
Kramas?
Kommentarer
Trackback
