Hartler

Som jag tidigare skrevi i veckan så var jag på häsloundersökning i torsdags, något som jag undvikt ett bra tag men som jag till slut tvingade mig själv till även fall nervösiteten fortfarande lyste genom mig.
Därför så var det så magiskt när det visade sig att alla mina värden var bra och sköterskan till och med sa "jag är djupt imponerad över dina värden". Jag gnuggade mina ögon och nöp mig hårt för att sedan be henne upprepa det, märkligt nog så hörde jag rätt och jag sa självsäkert "det är väl självjklart att dem är".
Vad som kanske ska tilläggas är att dem aldrig tittade närmre på mina knän och ej heller min rygg, dock så är min fysik bra och knäna arbetar jag för fullt med för att bli så bra som jag kan bli genom träning. Men tyvär så är dem inte allt för bra just nu, så pass illa att när jag springer milen på rullbandet så har jag fått ta på mig en tjocktröja och sätta tiden på 1h 20min, en tid som jag är så långt ifrån nöjd med som jag kan vara. Där emot så måste jag lugna ner mig för att inte skada mig själv, stör mig bara att jag vet att jag har så mycket mer att ge och även fall jag springer med tjocktröja för att göra det jobbigare så går aldrig min puls över 130.
Men men... jag tror att det är bättre om någon månads tid och beräkningen om att kunna springa en halvmara nästa år lever fortfarande även fall jag just nu är krasslig och bytt ut vattenflaskan & löparbandet mot strepsils, treo, te och sport på tv:n. Men man får ju göra sitt bästa när inget annat går.