Hartler

Vart ska man börja, vart ska man börja....
För att vara helt ärlig så vet jag inte och ifall jag ska vara än mer ärlig så kommer jag kanske aldrig att veta, lite som en del av livets överaskningar.
Har varit dålig på att uppdatera här på bloggen den senaste tiden, även där något i ärlighetens namn då jag varit otroligt sliten och verkligheten har bitit mig ordentligt i röven för att kroppen inte spelat på samma melodi men i alla fall försökt.
Nej men den senaste tiden har varit bra jobbig och jag har mest känt mig utmattad vilket gjort att den energi som jag alltid brukar ha inte har orkat skina mer än i sin frånvaro och semestern har funnit med i tankarna mer än något annat.
Inte nog med det så har jag lyckats att komma igång med träningen ordentligt nu och man påminns kanske lite för mycket om varför det stått still så länge då jag klivit ett steg närmre utvecklingen av att vänja mig vid smärtan från knäna men att bibehålla viljan av att komma över steget till att det börjar kännas bättre igen. Det hörs som världens dummaste sak kanske men den smärtan som kommer ifrån knäna under och efter träningspassen är inte alls roliga, men än värre är det när jag får huggen i knäna som kommer lite när dem vill, något som ordagrant känns som att någon hugger in knivar i knäskålen på mig som att kniven går rakt igenom. Något som om jag har otur kan vakna mitt i natten av och jag kan inte hålla mig från att skrika.
Även att jag måste hålla koll när jag motionerar nu de första månaderna så att jag inte överbelastar knäna så att de börjar pressa sig själv utåt när jag springer vilket resulterar i att de sväller och som får mig till kraftiga kramper i knäna.
Det är lite av de sakerna som jag måste komma över för att innerst inne sedan veta att jag kommer att må bra mycket bättre efter någon månad då musklerna i knäna blivit starkare så att jag sedan kan hålla rutinen att motionera så att jag inte behöver gå igenom samma sak igen sen.
Jag brukar inte vilja benämna det så mycket annars utan mer försöker svälja allt bara för att se stark ut utåt även fall det innerst inne är ett personligt helvete så väl i smärta som psykiskt för mig att gå igenom, däremot är det självförhållat och därför så ska jag inte klaga heller. Det blir ju trots allt bra till slut så länge jag håller mig till träningen.

Dock så är den största punkten just nu sömn och vila för kroppen, något som får sitt då jag imorgon åker till Prag och är borta i fyra dagar för att sedan ha minimalt arbete kvar innan den långa semestern börjar. Men för stunden så känner jag mest bara för att leva i nuet, njuta av de dagarna jag har framför mig och finna den harmoni som jag behöver just nu.
Jag tycker om saker och ting mer efter hur mycket jag får jobba för det, så denna semester har aldrig tidigare varit så efterlängtad och jag är övertygad om att det kommer att vara den skönaste semester jag antagligen någonsin varit med om. Så tro mig när jag säger det, jag kommer inte kunna njuta mer än vad jag gör för var minut som jag har semester.

Nej nu känns det nästan som att jag skriver i bitter stil här på mitt livsverks blogg då jag i och försig är en bitter jävel med ett glatt humör, men just nu så är det mest lyckan som talar genom allt slit. Så för att muntra upp stämingen som jag må ha förstört för er så avslutar jag detta med en låt för att återgå till ett stort leende och en skön sömn.

Glöm aldrig bort att gammal kärlek rostar aldrig trotts att den står i diskvatten var dag