Hartler

Jag har minst en skyddsängel som räddat mig livet vid ett flertal tillfällen, något som säger att någon vill ha mig i liv. Men annars så har jag en förbannelse över mig som alltid varit där.
Var gång något börjar se positivt ut så vänder det, när något bra ska hända så blir det dåligt och jag blir alltid det där undantaget som chansen är minimal hos.
Jag känner alltid att jag får kämpa dubbelt så mycket för att nå hälften så långt, något jag alltid ställt in mig på, något jag kämpat med och gjort allt för att lyckas. Men i vissa skeden så känns det bra mycket jobbigare än något annat, ibland orkar jag bara inte riktigt.
Jag vet att jag måste hämta kraft och få mig själv att ta mig samman men även där känner jag just nu att jag inte pallar riktigt men att jag ändå är så illa tvungen.
Just nu gör min rygg ont och jag vet inte exakt vad jag ska göra för att få mig själv att känna mig bättre. Det finns många faktorer och jag försöker att få mig själv att inse hur alla utgångarna kan bli och finna mig i det, bara att jag inte riktigt vill finna mig i dem alla.
Varför kan jag inte bara vara som alla andra och bara vara den som tar absolut allt som det kommer?
Jag tänker för mycket och försöker totalt för mycket att vara lycklig medans sanningen är den att jag tar för mig för lite för att kunna lyckas med något.

Jag är inte den som är den, jag är den andra