Sanningens ord
Arbetarklass, ett ord som många stolt hävdar sig vara. Ett ord som översatt till engelska antagligen är mest likt det svenska ordet lagom. För at precis som uttrycket "man ska vara stolt över att betala skatt", så förstår jag inte stoltheten att kategorisera sig själv som arbetarklass.
Visst ska det vara en stolthet i att vara en kugge i samhället och att fylla en funktion i arbetslivet, men att känna en stolthet över att kalla sig själv arbetarklass och att inte sikta högre finner jag mest bara obegripligt. Kanske att det en gång i tiden fanns en annan syn på sättet att se och tänka arbetarklass, att där fanns en grund till någon typ av stolthet att kalla sig det.
Jag kan inte prata om hur det var förr, jag är aldeles för ung för det. Men vad jag kan och tänker göra är att beskriva mitt synsätt om hur dagens samhälle ser ut. För att någon gång i tiden så pratades det om idiologier, tankar och ideer om att förändra samhället, en tro och en grund ide för att bygga ett starkare och bättre samhälle.
Jag kanske förskönar det hela men jag vill innerst inne tro att dessa personer skapade något från egen vilja och tro, tron på det dem gjorde och tron på att skapa något som kunde göra någon skillnad. Att dessa personer var grubblare och tänkare, likt filosofer så ville dem påverka.
Från den tron jag har på hur de personer var som skapade idiologierna så ställer jag mig frågandes till det moderna svenska samhällets uppbyggnad. För att även fall idiologierna inte har samma betydelse längre hos folket så påstås det ändå att dem finns, och om vi då stannar upp och tänker efter en sekund så finner vi bland annat att vi har Lars Ohly som påstått sig vara komunist en gång i tiden, nekar det nu, driver ett parti som lockar främst unga och som vill att alla ska ha det lika. Någonstans så måste man börja undra när en man som tjänar mängder med pengar genom att vara politiker samt än mer pengar genom att äga fastigheter, som sedan menar på att alla ska ha det lika. Vad är hans tanke och vad är hans idiologi?
Vi har Mona Sahlin, kvinnan som står på arbetarnas sida och partiet som äger LO. Jag har bara så svårt att få ihop att socialdemokraterna som styr LO ska kunna vara arbetarnas parti, det kan ju inte vara möjligt att landets sjuksköterskor tycker att utvecklingen har varit bra för dem och att de pyntar sin tro till det röda blocket. För vad har då väljarna för idiologi och tro? Även sen att ha glåpord över de moderater som ej betalt TV-licensen när hon själv köpte toblerone på landets bekostnad, kört rattfull, blivit tagen med indraget körkort och diverse skandaler.
För visst köper jag att man gör misstag, det gör en bara till mänsklig. Men något måste man väl ändå lära sig av dem.
Sen har vi miljöpartiet, de gröna. Någonstans så sitter där en smart person och kommer på instick i deras politik, antagligen den personen som tar dem över 4%-spärren. För om det är miljön som man ska prata om så kan man väl ändå inte vara nöjd över E85-bränslet, ideerna om att lägga ner kärnkraften och satsa på solceller, att stänga Barsebäck för att öppna kolkraftverk i danmark samt ta in kärnkraft från polen, något som vi sedan stödjer med pengar för att dem ska lägga ner. Detta är några av få fantastiska ideer för att påverka miljön i "rätt" riktning.
Miljön är viktig och jag borde ha skrivit det i stora bokstäver men man blir mörkrädd när miljöaktivisterna kommer med förslag och ideer som inte är pålästa någonstans, och än värre när deras ideer dras igenom av de andra politikerna i riksdagen. Detta får mig att undra ifall de endast är aktivister för att dricka sprit vid aktivistevent, för att på något sätt så känns det bättre ifall det är på det viset än att de lägger ner all sin energi till att skapa ett renare samhälle men istället skitar ner det än mer.
Kristdemokraterna måste man ändå ge lite kredd. Jag tänker, allt och alla lämnar svenska kyrkan och den kristna tron i detta land, ändå så är det vad dem bygger ifrån. Men någon stans så känns det ändå som att det var Alf Svensson som byggde upp allt ut ifrån sin lugna personlighet som var svår att inte tycka om, efter det så har partiet bara en låg profil och går på tyst på tår genom vart val. För att annars så hade deras och svenska kyrkans medlemstapp sett lika dant ut.
Bondepartiet, Centern. Jag förstår bara inte vad bönderna ser sig gemensamma med i det partiet mer än Maud Olofssons klädsel.
Liberalerna, Folkpartiet. Vill börja med att skriva att liberalismen är en fullkomligt genom vacker idiologi som påminner om socialdemokratin. Vilket gör det märkligt att Folkpartiet inte sökt kontakt med Socialdemokraterna när de röda gått mot toppen, för någon stans så måste viljan av att vara med och påverka vara större än färgen på ditt block.
Moderaterna. Efter att vara kallade för kapitalister och att de är partiet som ska få företagen att växa så måste man vara besviken på Fredrik. Han fick chansen och vad har hänt? Vi fick en skattereducering som vi fick betala högra A-kassa med. Det enda som kvarstår är, hur hjälpte detta de svenska företagen? För vad jag fortfarande ser är ett samhälle med socialistisk grund. För inte någon vart på jorden kan skillnaden mellan kapitalistiskt styre och socialdemokratiskt styre vara några få ynka förändringar bara.
Så vad är egentligen viljan hos våra politiker och vart vill dem ta oss?
Frågar ni mig så vill jag jämnföra politiken och presidentvalen i USA som vi svenskar gärna klagar över, där företag sponsrar valkampanjerna i utbyte att dem får något tillbaka. Bara att i Sverige så får de statliga pengar som vi arbetare betalar skatt för, och att när dem sedan når toppen så gör de istället allt för att bara stanna där för att behålla sina fina titlar och lönesedlar och att sedan den gruppen som står mest utanför de polistiska besluten får lida mest, då min tanke är på pensionärerna som inte gynnas hur man än vrider och vänder på det.
Så min tanke är, varför lägger vi energin till Rött eller Blått? Är det inte dags att efterfråga idiologi och tankar för ett modernt samhälle istället för något annat?
Det pratas om mindre partier som tar upp enstaka sakfrågor och som kommer en bra bit på vägen genom det. Tex Unilistan och piratpartiet. Inte för att jag finner så mycket samhörighet med just dessa två men det intressanta tycker jag ligger i att många gånger kan dessa sakfrågor vara en större skillnad mellan vad som är rött och vad som är blått än vad ett tronskifte gör. Sen hur man än vrider och vänder på det så finns där en tro bakom det och ett engagemang, kan de bara utveckla det till en vision med grunder så finns där en helt ny typ av politik.
Jag vill leka med tanken med att vara stadsminister och vad jag själv skulle vilja göra för drastiska beslut. Vad som lyser starkare än något annat i den tanken är att höja inkomstskatten och sänka momsen för att skapa en bättre handel. Att få starta Barsebäck igen och förbjuda E85 för att göra ett grönare samhälle. Även att ta bort 60,80 och 100-skylltarna från vägarna för att minska utsläppen. Att samspela alla nya bilars växellådor efter vägarnas hastigheter och bygga ut infrastrukturen för en bättre miljö.
Att stoppa flyktinginvandringen för att satsa på arbetsinvandning för att skapa en bättre kunskap för andra kulturer och att inte fylla underklassen med mer invandrare, detta tror jag endast skapar hat och rasism.
Att skapa alternativa arbeten för arbetslösa, för hur dålig man än må vara så måste man ha kvaliteter till något och allt som kostar mindre än ett bidrag och som får dem inblandade till att arbeta istället för att ligga hemma måste vara bättre. Detta för att stärka den svenska ekonomin samt långsiktigt spara.
Detta är några av få ideer som jag har, inte är dem många men det gör en större skillnad än vad det är mellan rött och blått. Något som gör det än mer hopplöst att vara liberalism i detta politiska kaos som jag inte någon vart finner en stolthet i att kalla sig själv för arbetarklass i när folket som styr är mindre kompetenta än dem som knegar
Visst ska det vara en stolthet i att vara en kugge i samhället och att fylla en funktion i arbetslivet, men att känna en stolthet över att kalla sig själv arbetarklass och att inte sikta högre finner jag mest bara obegripligt. Kanske att det en gång i tiden fanns en annan syn på sättet att se och tänka arbetarklass, att där fanns en grund till någon typ av stolthet att kalla sig det.
Jag kan inte prata om hur det var förr, jag är aldeles för ung för det. Men vad jag kan och tänker göra är att beskriva mitt synsätt om hur dagens samhälle ser ut. För att någon gång i tiden så pratades det om idiologier, tankar och ideer om att förändra samhället, en tro och en grund ide för att bygga ett starkare och bättre samhälle.
Jag kanske förskönar det hela men jag vill innerst inne tro att dessa personer skapade något från egen vilja och tro, tron på det dem gjorde och tron på att skapa något som kunde göra någon skillnad. Att dessa personer var grubblare och tänkare, likt filosofer så ville dem påverka.
Från den tron jag har på hur de personer var som skapade idiologierna så ställer jag mig frågandes till det moderna svenska samhällets uppbyggnad. För att även fall idiologierna inte har samma betydelse längre hos folket så påstås det ändå att dem finns, och om vi då stannar upp och tänker efter en sekund så finner vi bland annat att vi har Lars Ohly som påstått sig vara komunist en gång i tiden, nekar det nu, driver ett parti som lockar främst unga och som vill att alla ska ha det lika. Någonstans så måste man börja undra när en man som tjänar mängder med pengar genom att vara politiker samt än mer pengar genom att äga fastigheter, som sedan menar på att alla ska ha det lika. Vad är hans tanke och vad är hans idiologi?
Vi har Mona Sahlin, kvinnan som står på arbetarnas sida och partiet som äger LO. Jag har bara så svårt att få ihop att socialdemokraterna som styr LO ska kunna vara arbetarnas parti, det kan ju inte vara möjligt att landets sjuksköterskor tycker att utvecklingen har varit bra för dem och att de pyntar sin tro till det röda blocket. För vad har då väljarna för idiologi och tro? Även sen att ha glåpord över de moderater som ej betalt TV-licensen när hon själv köpte toblerone på landets bekostnad, kört rattfull, blivit tagen med indraget körkort och diverse skandaler.
För visst köper jag att man gör misstag, det gör en bara till mänsklig. Men något måste man väl ändå lära sig av dem.
Sen har vi miljöpartiet, de gröna. Någonstans så sitter där en smart person och kommer på instick i deras politik, antagligen den personen som tar dem över 4%-spärren. För om det är miljön som man ska prata om så kan man väl ändå inte vara nöjd över E85-bränslet, ideerna om att lägga ner kärnkraften och satsa på solceller, att stänga Barsebäck för att öppna kolkraftverk i danmark samt ta in kärnkraft från polen, något som vi sedan stödjer med pengar för att dem ska lägga ner. Detta är några av få fantastiska ideer för att påverka miljön i "rätt" riktning.
Miljön är viktig och jag borde ha skrivit det i stora bokstäver men man blir mörkrädd när miljöaktivisterna kommer med förslag och ideer som inte är pålästa någonstans, och än värre när deras ideer dras igenom av de andra politikerna i riksdagen. Detta får mig att undra ifall de endast är aktivister för att dricka sprit vid aktivistevent, för att på något sätt så känns det bättre ifall det är på det viset än att de lägger ner all sin energi till att skapa ett renare samhälle men istället skitar ner det än mer.
Kristdemokraterna måste man ändå ge lite kredd. Jag tänker, allt och alla lämnar svenska kyrkan och den kristna tron i detta land, ändå så är det vad dem bygger ifrån. Men någon stans så känns det ändå som att det var Alf Svensson som byggde upp allt ut ifrån sin lugna personlighet som var svår att inte tycka om, efter det så har partiet bara en låg profil och går på tyst på tår genom vart val. För att annars så hade deras och svenska kyrkans medlemstapp sett lika dant ut.
Bondepartiet, Centern. Jag förstår bara inte vad bönderna ser sig gemensamma med i det partiet mer än Maud Olofssons klädsel.
Liberalerna, Folkpartiet. Vill börja med att skriva att liberalismen är en fullkomligt genom vacker idiologi som påminner om socialdemokratin. Vilket gör det märkligt att Folkpartiet inte sökt kontakt med Socialdemokraterna när de röda gått mot toppen, för någon stans så måste viljan av att vara med och påverka vara större än färgen på ditt block.
Moderaterna. Efter att vara kallade för kapitalister och att de är partiet som ska få företagen att växa så måste man vara besviken på Fredrik. Han fick chansen och vad har hänt? Vi fick en skattereducering som vi fick betala högra A-kassa med. Det enda som kvarstår är, hur hjälpte detta de svenska företagen? För vad jag fortfarande ser är ett samhälle med socialistisk grund. För inte någon vart på jorden kan skillnaden mellan kapitalistiskt styre och socialdemokratiskt styre vara några få ynka förändringar bara.
Så vad är egentligen viljan hos våra politiker och vart vill dem ta oss?
Frågar ni mig så vill jag jämnföra politiken och presidentvalen i USA som vi svenskar gärna klagar över, där företag sponsrar valkampanjerna i utbyte att dem får något tillbaka. Bara att i Sverige så får de statliga pengar som vi arbetare betalar skatt för, och att när dem sedan når toppen så gör de istället allt för att bara stanna där för att behålla sina fina titlar och lönesedlar och att sedan den gruppen som står mest utanför de polistiska besluten får lida mest, då min tanke är på pensionärerna som inte gynnas hur man än vrider och vänder på det.
Så min tanke är, varför lägger vi energin till Rött eller Blått? Är det inte dags att efterfråga idiologi och tankar för ett modernt samhälle istället för något annat?
Det pratas om mindre partier som tar upp enstaka sakfrågor och som kommer en bra bit på vägen genom det. Tex Unilistan och piratpartiet. Inte för att jag finner så mycket samhörighet med just dessa två men det intressanta tycker jag ligger i att många gånger kan dessa sakfrågor vara en större skillnad mellan vad som är rött och vad som är blått än vad ett tronskifte gör. Sen hur man än vrider och vänder på det så finns där en tro bakom det och ett engagemang, kan de bara utveckla det till en vision med grunder så finns där en helt ny typ av politik.
Jag vill leka med tanken med att vara stadsminister och vad jag själv skulle vilja göra för drastiska beslut. Vad som lyser starkare än något annat i den tanken är att höja inkomstskatten och sänka momsen för att skapa en bättre handel. Att få starta Barsebäck igen och förbjuda E85 för att göra ett grönare samhälle. Även att ta bort 60,80 och 100-skylltarna från vägarna för att minska utsläppen. Att samspela alla nya bilars växellådor efter vägarnas hastigheter och bygga ut infrastrukturen för en bättre miljö.
Att stoppa flyktinginvandringen för att satsa på arbetsinvandning för att skapa en bättre kunskap för andra kulturer och att inte fylla underklassen med mer invandrare, detta tror jag endast skapar hat och rasism.
Att skapa alternativa arbeten för arbetslösa, för hur dålig man än må vara så måste man ha kvaliteter till något och allt som kostar mindre än ett bidrag och som får dem inblandade till att arbeta istället för att ligga hemma måste vara bättre. Detta för att stärka den svenska ekonomin samt långsiktigt spara.
Detta är några av få ideer som jag har, inte är dem många men det gör en större skillnad än vad det är mellan rött och blått. Något som gör det än mer hopplöst att vara liberalism i detta politiska kaos som jag inte någon vart finner en stolthet i att kalla sig själv för arbetarklass i när folket som styr är mindre kompetenta än dem som knegar
Kommentarer
Trackback
