Önsketänkande
Ibland så har man dessa tankar om vad som egentligen är snat och vilka som egentligen bara är dåliga ursäkter. Även en del saker som man bara intalar sig själv för att man tror att det är super. För vad fan, man är inte smartare än att kroppen vill stressa när det händer för mycket och psyket vill få panik även fall ingen av dem är en lösning på något.
En sak som man titt som tätt hör är att det är bättre att få ha upplevt och förlorat än att aldrig ha upplevt. Först så undrar jag ifall det är någon som verkligen kan svara på frågan, där emot så tror jag mer på att det vi inte vet kan lika gärna vara något postivt . Verkligheten är ändå inte mer än vad man känner till. Ta bara och tänk på hur folk arbetade för 150 år sedan, de hade inte semestrar, mer arbetstimmar, sämmre redskap och ja, allt verkar ju varit bra mycket sämmre då. Ändå så sjukskrev dem sig inte för att dem hade gått i väggen utan verkade sig mer bara finna sig i det. Så den stora frågan som återstår, mådde dem faktiskt sämmre på den tiden?
För någonstans så måste jag själv i alla fall förstå att jag tillhör MTV-generationen som är uppvuxen med smådåliga actionfilmer, tv-spel och sagor om vackra prinsessor där godheten övervinner allt. Men att denna bild av uppväxten inte överensstämmer med verkligheten, och även fall jag är överens med mig själv om detta så återstår faktumet att jag antagligen bara förstått hälften av det och vill fortfarande få saker och ting serverat på ett fat även fall jag kämpar för var centimeter. Att jag vill tro på saker och ting för att det hörs vackert och fint, att jag skapar den verklighet som överensstämmer med det som jag själv tror på. Så helt plötsligt så hörs det vackert och bra med att hellre ha upplevt och förlorat än att aldrig ha upplevt, frågan är bara vad det gör för välbefinnandet?
Ett påståendet som säger att man ska behandla alla på det viset som man själv vill bli behandlad är ju annars en klassiker. Ifall det vore så skulle vi utgå ifrån att alla är lika dana då frågan är ifall alla vill bli behandlade på samma sätt som just dig. Är det liksom inte bättre att bara fråga istället för att försöka ta förgivet?
Något annat som måste vara ett önsketänkande är när någon säger: Jag gjorde i alla fall mitt bästa. För varför behöver man ens säga det? Det tyder ju på att resultatet inte blivit bra, även att det finns skuld i det som sägs. Dock så finns det ju situationer då just denna mening beskriver bättre än något annat, dock kanske för sällan.
Tycker annars att det är ganska roligt när jag ser till mig själv att jag alltid vill göra mitt bästa och att man verkligen vill ge allt och alla en chans i alla fall. Detta skapar faktiskt en hel del möjligheter för mig här i livet men samtidigt så det där med att aldrig säga aldrig är väl kanske till att överdriva. Lite som när kvinnor pratar om magkänsla så existerar i alla fall känslor i oss män också, känns något bara fel från början så kanske borde man ifrågasätta varför man ens lägger energi på att försöka vända det. Inte för att man ska ge upp för lätt men för att man kanske ska vara lite mer realistisk och inte allt för öppen till allt alla gånger även fall man vill det.
Det sägs att första intrycket är bland det viktigaste för en säljare och att det är de första 10 sekunderna i ett möte med en motpart, även att detta intryck går att jobba sig tillbaka till ifall man skulle misslyckas. Där emot så är det ingen situation som man ska satsa på att hamna i då dina chanser blir bra mycket sämmre att lyckas. Så det ihop med att säga man ska aldrig säga aldrig borde kunna skapa att man stångar sig blodig mot något som aldrig kommer att ge dig något då man går miste om allt annat som händer runt omkring.
För att inte bli allt för långvarig här så är värderingen som jag är ute efter att hjärta, hjärna och känslor är 3 vitt skillda saker även fall ballansen kan vara hårfin. I vissa fall mer av det ena och mindre av det andra och i andra fall så blir det fel hur man än vrider och vänder på det. Så oavsett hur moraliskt bra eller dåligt något är, oavsett hur fin eller elak en filosofi kan vara så spelar egentligen bara resultatet någon roll.
Alla gör vi misstag i livet och flera därtill följer med framtiden, frågan är bara ifall det är oundvikliga misstag och ifall det spelar någon större roll ifall vi står fast vid dem? Och det är väl just detta som gör oss till enskillda individer då ett resultat i slutenden av det hela aldrig kommer att kunnas studerar mer än ut ifrån egna värderingar
En sak som man titt som tätt hör är att det är bättre att få ha upplevt och förlorat än att aldrig ha upplevt. Först så undrar jag ifall det är någon som verkligen kan svara på frågan, där emot så tror jag mer på att det vi inte vet kan lika gärna vara något postivt . Verkligheten är ändå inte mer än vad man känner till. Ta bara och tänk på hur folk arbetade för 150 år sedan, de hade inte semestrar, mer arbetstimmar, sämmre redskap och ja, allt verkar ju varit bra mycket sämmre då. Ändå så sjukskrev dem sig inte för att dem hade gått i väggen utan verkade sig mer bara finna sig i det. Så den stora frågan som återstår, mådde dem faktiskt sämmre på den tiden?
För någonstans så måste jag själv i alla fall förstå att jag tillhör MTV-generationen som är uppvuxen med smådåliga actionfilmer, tv-spel och sagor om vackra prinsessor där godheten övervinner allt. Men att denna bild av uppväxten inte överensstämmer med verkligheten, och även fall jag är överens med mig själv om detta så återstår faktumet att jag antagligen bara förstått hälften av det och vill fortfarande få saker och ting serverat på ett fat även fall jag kämpar för var centimeter. Att jag vill tro på saker och ting för att det hörs vackert och fint, att jag skapar den verklighet som överensstämmer med det som jag själv tror på. Så helt plötsligt så hörs det vackert och bra med att hellre ha upplevt och förlorat än att aldrig ha upplevt, frågan är bara vad det gör för välbefinnandet?
Ett påståendet som säger att man ska behandla alla på det viset som man själv vill bli behandlad är ju annars en klassiker. Ifall det vore så skulle vi utgå ifrån att alla är lika dana då frågan är ifall alla vill bli behandlade på samma sätt som just dig. Är det liksom inte bättre att bara fråga istället för att försöka ta förgivet?
Något annat som måste vara ett önsketänkande är när någon säger: Jag gjorde i alla fall mitt bästa. För varför behöver man ens säga det? Det tyder ju på att resultatet inte blivit bra, även att det finns skuld i det som sägs. Dock så finns det ju situationer då just denna mening beskriver bättre än något annat, dock kanske för sällan.
Tycker annars att det är ganska roligt när jag ser till mig själv att jag alltid vill göra mitt bästa och att man verkligen vill ge allt och alla en chans i alla fall. Detta skapar faktiskt en hel del möjligheter för mig här i livet men samtidigt så det där med att aldrig säga aldrig är väl kanske till att överdriva. Lite som när kvinnor pratar om magkänsla så existerar i alla fall känslor i oss män också, känns något bara fel från början så kanske borde man ifrågasätta varför man ens lägger energi på att försöka vända det. Inte för att man ska ge upp för lätt men för att man kanske ska vara lite mer realistisk och inte allt för öppen till allt alla gånger även fall man vill det.
Det sägs att första intrycket är bland det viktigaste för en säljare och att det är de första 10 sekunderna i ett möte med en motpart, även att detta intryck går att jobba sig tillbaka till ifall man skulle misslyckas. Där emot så är det ingen situation som man ska satsa på att hamna i då dina chanser blir bra mycket sämmre att lyckas. Så det ihop med att säga man ska aldrig säga aldrig borde kunna skapa att man stångar sig blodig mot något som aldrig kommer att ge dig något då man går miste om allt annat som händer runt omkring.
För att inte bli allt för långvarig här så är värderingen som jag är ute efter att hjärta, hjärna och känslor är 3 vitt skillda saker även fall ballansen kan vara hårfin. I vissa fall mer av det ena och mindre av det andra och i andra fall så blir det fel hur man än vrider och vänder på det. Så oavsett hur moraliskt bra eller dåligt något är, oavsett hur fin eller elak en filosofi kan vara så spelar egentligen bara resultatet någon roll.
Alla gör vi misstag i livet och flera därtill följer med framtiden, frågan är bara ifall det är oundvikliga misstag och ifall det spelar någon större roll ifall vi står fast vid dem? Och det är väl just detta som gör oss till enskillda individer då ett resultat i slutenden av det hela aldrig kommer att kunnas studerar mer än ut ifrån egna värderingar
Kommentarer
Trackback
