Hartler

Visst, jag är 24 år och det där med siffror kan jag. Vad jag undrar är vad det egentligen betyder? Vad jag borde göra, ha gjort och ska göra? Samtidigt som min filosofi alltid gått ut på att dra mig framåt i livet och där emellan ha det så roligt som jag bara kan då tillfälle finns. Att skapa mina intressen och lägga såväl tid som energi på dem, dvs alla de där vanliga sakerna för att man ska kunna må bra.

Där emot så förföljs jag alltid av frågan "har du flickvän?". Har börjat undrar ifall det är ett måste då jag stöter på frågan var vecka. Men om ärligheten ska fram så är jag så pass trött på den frågan att jag svarar så som "nej, jag har ett arbete", "jag träffade någon men kärlek hette hon nog inte", "jag står mellan två förhållanden" m.m. Skulle jag ha lagt ett helt ärligt svar så skulle det bli att jag är väldigt skeptisk till folk av många anledningar, att hitta någon är inte det enklaste, jag är lite för feg av mig, jag sumpar för mycket och tror någon stans på den stora kärleken som aldrig verkar komma då problemet antagligen ligger i att jag letar för dåligt själv. Men sådan är ju jag.

Så nej, jag väljer inte själv att leva ensam. Det förenklar bara min situation och saken är den att jag har varken marginalerna eller modet med mig alltid, eller så har jag allt och blir övermodig. Helt enkelt för mycket mänsklighet i mig.

Det finns en hel del andra saker som stressar upp en också, saker som att brorsan håller på att sälja lägenheten och letar efter hus. Han är 3.5 år äldre än mig och det kanske hör till att han borde göra det nu, där emot så ställer det många tankar i mitt huvud. Ska jag också vara där liksom om 3.5 år? Hur ska jag liksom lyckas att komma dit? Jag som älskar min lilla trånga tvåa och allt vad den har att bjuda, jag som går i tankarna om att leva ett liv i serbo med någon borde vara det perfekta då man får behålla vissa privata saker för sig själv och framför allt ha en tillflyktsort för saker som arbete, avkoppling, att skriva och allt annat där till. Det är ju viktiga saker för mig och sådant som jag kan tro går andra personer på nerverna.

Nej, jag tror att jag behöver hitta en säljare. En person som är mig lik men ändå så olik som hon kan bli, en person som precis som mig själv alltid har med leendet och en positiv anda. Någon som istället för att skrika hittar lugnet och vill se saker som dem är för att sedan lösa dem. Det enda som återstår är att fråga mig själv hur jag hittar någon sådan? En sak är i alla fall säker, jag ska nog inte gå ut mer än vad jag redan gör, gladare är svårt för mig att bli så jag får väl istället låta tiden ticka och ha det roligt under tiden.

Jag har ett yrke där jag till åldern är ung och beter mig på ett väldigt moget sätt. Tar ett stort ansvar och har uppfattningen av att folk uppfattar mig för att vara äldre än vad jag egentligen är. Inte för att jag vet ifall det egentligen gör någon skillnad för kunden att veta eller tro hur gammal jag är men det känns bra i alla fall och jag vill verka äldre än vad jag är även fall jag privat vill skämta, gör smågalna saker och leva livet fullt ut. Så man undrar igen, hur gammal är jag egentligen och spelar det någon roll ut över i mitt huvud?

Jag ser hela tiden framåt, försöker njuta av var sekund som går men undrar ändå ifall jag hinner med att njuta tillräckligt. Jag är aldrig bitter på det på något sätt men jag ifrågasätter det ändå, för man får ju frågan ju mer tiden går. Frågan om vad som händer, kommer och vad man vill. Även fall jag tror mig veta mycket så kan jag aldrig säga det med 100% säkerhet och även ballansen mellan att jaga nya mål samt filosofera i det man redan gör måste vara på en rimlig nivå, något som på något konstigt vis även det hör ihop med ålder och tiden som går.

Det finns så mycket med det här med tid att göra och det är en fråga som gör mig lite frustrerad. Man blir liksom påmind om åldern gång på gång i olika sammanhang, ibland för ung, ibland för gammal, känns för ung, känns för gammal, borde vara annorlunda och allt vad det nu kan vara. Även fall jag helst av allt skulle säga att jag lika gärna hade kunnat sitta kvar i min tvåa om 10 år, sitta och dricka en whiskey var fredag och röka en cigarr till det. 

Där emot så finns det även drömmar, så det hade lika gärna kunnat vara att jag bor i ett stort hus nere i Skanör. Driver ett eget företag och skriver artiklar till tidningar om helgerna som ett rent intresse och nöje. Har fru och barn, självklart lyckligt gift...

Där emot så hade det väl blivit lite väl jobbigt att sätta ribban så pass högt, så jag får väl se vart tiden tar mig. Det är ju ändå trots allt tiden som är den stora boven i dramat