Hartler

Bara att ju längre tiden gått, ju längre bort från detta ämne har vi alla kommit även fall vissa har blivit just det som de velat, då frågan är ifall de är fullt nöjda med allt och ifall det är allt vad de under dessa år drömt om? För innerst inne så är det svårt att någonsin nöja sig fullt ut även fall man innerst inne älskar allt som man gör, det borde vara vad som kännetecknar mänskligheten.

Där emot alla dem som inte kommit i närheten av att bli det som de ville bli, om ni inte gör något som ni är alls nöjda med. Har inte en aning om vem ni är eller varför men det borde ju finns någon i alla fall. Varför inte fortsätta i samma fråga som jag började med, bara att utveckla den till "Vad gör jag nu?", då jag inte menar i ett panikartat uttalande utan mer som en fråga om hur man ska gå till väga för att göra något åt situationen. För att någon vart så har jag en känsla av att denna frågan kommer att fortsätta att följa med en hela livet igenom i utvecklande skepnader och att den någon gång under livets höst kommer att utformas som "Vad har jag hunnit med i alla år?". Förhoppnings vis så är man nöjd när man tänker på det, annars så kommer man att behöva ifråga sätta allt för mycket med sig själv och alla åren. Men hur som helst så är vi flesta för unga för att vara bittra nu och borde tänka på framtiden istället för att sörja över det som aldrig blev, för att vara lycklig börjar med att vara glad och på samma sätt skapas goda minnen.

Där emot så är jag inte äldre än vad jag är, har egentligen inte en aning om framtiden men är löjligt positiv till allt. Det är ett enkelt sätt att må bra och det bästa som jag känner till.

Där emot så följer alltid frågan mig, var får jag allt ifrån?