What to say, what to say... som jag brukar säga.
Nu sitter man här igen med ett utseende som en knarkad koala på ekalypsos och LSD. En dag då energin blir allt lägre och lägre medans det enda som verkligen fungerar är skrattet, ett skrämmande faktum.
Ibland så går bara allt i 200 knyck och inget verkar hänga med eller rättare sagt allt utom just huvudet, något som konstigt nog är en märklig befriande känsla av lugn även fall huvudvärken står på glänt. En känsla som jag både älskar och avskyr, älskar för att det enda som driver mig är min vinnar instinkt något jag utan hade somnat direkt, samt hatar för att det inte kan vara hälsosamt.
Inte bara för att jag sovit dåligt och jobbat i högt tempo med fyllt schema utan även för att jag på något sätt sitter här och skrattar åt ironin i flera olika skepnader då jag egentligen inte vet ifall jag ska skratta, men det får ju mig att le om inget annat.
Konstigt nog så är det i situationer som dessa som man skrattar som mest och kommer på de mest roande ideerna att göra för att finna välbefinnandet i livet.
Jag skrattar, finner välbefinnande och finner en ro som jag inte kan plasera. Är jag lycklig eller varför skrattar jag så som jag gör?
Är det som så att man finner glädje i andras misstag då man vet att man själv inte skulle göra lika dant?
Livet är för fyllt med för många frågor och för många svar. Det sägs att saker och ting är vad man gör dem till, så varför egentligen grubbla så mycket över dem och inte bara sitta kvar här en stund och skratta gott, det skadar ju inte. Det enda som saknas för en perfekt vecka är en 12:a sömn, en 6:a whiskey, en ciggar och en god flaska rött. Men man kan väl inte få allt här i livet |
|
