Hartler

Det är ibland bara så jobbigt, man tar sig för huvudet och drar sig i håret. Man kan bara inte förstå mer än att det endast kommer att bli värre.
Beslut tas utan att ha någon grundtanke, pengar spenderas utan att de egentligen stärker något utan bara förvärrar historien, lite som en kvicksands effekt där det redan har börjat sjunka och de bara försöker i ren panik att dra sig uppåt genom att sparka villt omkring sig.
Det skar i kroppen på mig när jag chockades av nyheten att de sparkade Big Sam, då jag satt som förkrossad på flyget från Cancun slutkörd och trött. Jag satt bara där och gapade, kunde bara inte förstå och allt satt som en klump i halsen på mig.
I samma "Times" tidning läste jag sen att Joe Barton hade åkt fast i Liverpool och att rättegång väntade. Då jag kände att resan hem var som en resa från paradiset till ett kallt europa i den bittra sanningen.

Efter att klubben än en gång hamnat i rejält blåsväder väntade en match mot Manchester United, en morgon och en eftermiddag fylld med tung luft och tungt huvud. Jag orkade bara inte, jag ville bara inte tänka på det men jag kom inte ifrån det. Ordet Manchester ekade i mitt huvud och stannade där.
Jag klarade inte av att se matchen men fick istället se siffrorna 6-0 och luften blev bara allt tyngre då mitt huvud hängde ner mot mitt bröst som en galje på St.James' Park.

Den stora nyheten slog ut i media, Kevin Keegan åter till "the toon". Löpsedlarna var storslagna med förhoppningar om europaspel i de stora cuperna. Newcastle skulle än en gång bli ett storlag med tränaren som de hade när det gick som bäst för skatorna i norr under 90-talet.
Det pratades anfallsfotboll och om hur "King Keegan" skulle få allt på plats. Stora förväntningar direkt och en lika snabb rullgardin.
Inget byggs så snabbt men ingen har förståelsen då det läggs för mycket pengar på ideer utan någon tanke.
Efter att ha spelat 2 matcher under Keegans styre utan att ha lyckats att göra ett mål med siffrorna 0-0 och 3-0 så märks redan missnöjet hos fans, ledare och spelare.
Jag spiller tårar över en kärlek som jag inte kan besegra, jag spiller tårar över ett lag utan en grund där man försöker bygga drömmar på förhoppningar av stora satsningar utan att behärska dem.
Kärleken och hjärtat tas bort från laget då vi blir allt mer lika ett Chelsea utan ledare. Jag kan därför idag med tårar i ögonen säga att den dagen som de sparkar Keegan så faller St.James' Park som ett korthus då nordborna längs Tyneside kommer att få spendera sin fritid ihop med sina fruar istället för att sjunga skönsång längs norra Englands största fotbolls arena.

Jag har suttit och sjungit "Your own personal Jesus" när mina knän var så dåliga att jag inte kunde stå, Jag har varit i slagsmål där jag lagt händerna på ryggen och tagit smällarna men jag har aldrig känt en så obehaglig känsla som jag har just nu blandad med all oro över vad som kommer att hända nere i Newcastle, min kärlek mitt allt