Hartler

Ja det närmar sig med stormsteg och man känner oron inom sig. Jag vet inte hur jag kommer att reagera och jag vet inte hur allt kommer att påverka mig.
Inför var år så försöker jag att förbereda mig och jag tror alltid på att jag kan trolla bort de där känslorna som finns där och att jag kan viffta bort allt det som faktiskt påverkar mig, för att det är sådant som jag ska kunna göra ifall jag utgår ifrån mitt eget motto och allt som jag bygger allt annat runt omkring i mitt liv. Men tydligen så funkar det inte på en sak och det är det faktum att jag är en inbiten vingklippt skata som alltid tror, hoppas och drömmer om något som endast verkar finnas i mina drömmar.
Jag vet iof inte hur jag kommer att påverkas av detta i år, det skulle jag inte göra vilket som. Men i år så har jag faktiskt inte haft några större förväntningar alls. Inte som de tidigare åren då det hela tiden varvats stort utan att kunna göra några större framsteg utan mer gått ett steg tillbaka i utvecklingen.
Istället så har detta året handlat om spelare som inte velat förlänga sina kontrakt, Barton och hans 6 månaders fängelse ihop med hur klubben ska agera mot detta, hur man ska kunna skära ner på lönerna, hur Mike Ashley räddat klubben från att kursa och vilket helvete det har varit i klubben under ett längre tag.
Det märkliga är inte att jag inte förväntar mig något större av dem utan det märkliga är att jag inte tänker på en bottenstrid eller en nedflyttning. Kanske är mitt hjärta för stort för att ens gå i de banorna och kanske skulle jag bli så hjärtkrossad av att ens tänka i de banorna att jag inte vetat vad jag skulle göra, panik helt enkelt.
Någon stans så säger det mig att (King) Kevin Keegan, den gamla hjälte tränaren som fick klubben till att bli en storklubb i mitten av 90-talet. Får en att tro att det händer något, att de gamla kolbrytarna i norr börjar tugga på igen och bryter den elaka trenden.
En trend som är så elak och mörk att jag knappt vill prata om det. Att klubben inte vunnit ligan sedan 50-talet och att senast de vann något så var det under 70-talet då de lyckades vinna cupen, en cup som de alltid klarat sig att gå långt i men även denna trend bröts förra säsongen.
Att de 95-96 ledde ligan med 9 poäng när det var 5 matcher kvar och lyckades förlora allt. Att det någon vart sitter en förbannelse över kllubben, att jag är en sådan inbiten fan att jag vill och tror att hjältens namn är Kevin Keegan och vågar mig hoppas utan att vilja se konsekvenserna på mig, hur detta underliga fenomen kan påverka mig så kolosalt mycket.
Att jag som person vill ha en ägande roll över mycket här i livet, att jag hela tiden vill ha en plan för att kunna hålla mig på banan och se till att vinna allt som går att vinna. Men helt plötsligt så står jag där utan att kunna påverka det enda som påverkar mig på ett sätt som får mig att vända mig innåt men utan att kunna blunda.
Bara tanken av vad som pågår får mig att vilja fly, jag kan bara inte. Mitt hjärta, min själ och hela jag slår för ett lag som jag varken vill eller kan fly ifrån.

Ibland så förstår man sig bara inte på allt här i livet och ibland förstår man sig inte ens på sig själv. Ibland säger hjärtat något och hjärnan något annat och ibland så förblindas hjärnan av hjärtat, det kallas för kärlek.
Inte för att det alltid smakar, det gör det inte. Där emot så finns det ingen stolthet utan hjärta