Hartler

Ja då sitter man här igen och skriver om allt och inget. Sitter här med skoskav, en axel som hoppar konstigt stup i kvarten och med två knän som sett bättre dagar. Lite smått bakis och lite öm på mina håll och kom på att det faktiskt är ganska märkligt att man sitter här och tänker då man inser att leende kanske inte tidigare har sett bättre dagar än just denna. Att alla dessa skavanker ändå på något sätt är vackert och att det är ett bevis på att man åldras och lär sig något med åren.
Jag har börjat använda mig av kommentaren "även mona lisa förfaller" när det börjar göra lite för ont, en kommentar som får mig att inse ironin i det hela och faktiskt får mig att skratta och le.
Det finns så många saker som får en att falla och än fler saker som får en att klättra och bli glad. Kanske är det för att jag så många gånger har fått klättra i motgångarna som jag lärt mig att trigga mig själv när det går tungt och faktiskt använda det som brännsle för att dra mig uppåt. Att lyckas fokusera på rätt saker, att använda all ilska och negativ energi på ett bra sätt istället för att skrika. Att helt enkelt omvända detta till något helt annat, kanske jobb eller att sprida possitiv enrgi till alla andra. För att det är något som man får ut bra mycket mer av än att bara bli förbannad och spåra ut.
Jag sitter här idag med mina dagliga problem och alla dessa tankar som alltid snurrar omkring i mitt huvud men har insett hur gott det är att livet är lite komplicerat och hur gott allt faktiskt är så fort som man bara stannar upp och ser sig runt omkring.
Jag har sumpat många chanser och jag kommer att sumpa än fler, så är jag. Ibland så svider det mer än andra gånger men ändå så fortsätter jag att göra det utan att fokusera något direkt mer på det. Så någon vart känner jag att ifall jag inte lägger ner någon större energi på det så kanske jag inte ska tänka så mycket på det utan bara acceptera det och inse att sådan är jag även fall det kan svida hårt ibland.
Även fall vissa saker och ting svider ibland så finner man en stolthet och lycka då man till slut stannar upp och tänker på de saker som man gör. Jag är långt ifrån perfekt och har inte en aning om jag ens skulle vilja vara det, så finner jag ironin och hur roliga vissa beslut faktiskt är när man ser på dem. För att även fall besluten inte varit bra så är dem inte hatade, och många gånger så finner jag också lite mystik över saker och ting som jag gör.
Jag finner att jag själv har karaktär och att jag är jag, att ingen är som jag och att det är just det som gör mig speciell. Precis som alla mina vänner, att vissa har vissa egenskaper som är otroligt märkbara, bra som dåliga men att det i helhet gör så otroligt mycket för ens eget välfinnande.
Så varför tänker man alltid på att vara perfekt när man ser till sitt eget när man inte gör det hos andra?
För just nu sitter jag med ett stort leende och tänker att jag är ganska nöjd med att vara medeldålig och faktiskt kunna skratta var dag åt saker och ting, det är det som gör mig mänsklig.

"Spegeln säger inte mer till mig än vad jag redan vet"