Hartler

Hur många gånger har du gått på nöten? Fått känna av en riktigt tung förlust, såväl ifall det varit i en relation, arbete, sport, psykiskt illa mående eller något i detta mönster. För i andra sammanhang så använder man ordspråket att man lär sig av sina misstag, märkligt nog så används detta inte när man pratar idrott.

Vad jag är ute efter för att beskriva en vinnare på absolut bästa sätt så är det just detta, hur att kunna ta en förlust. Inte tänkt som en sportslig sak eller att man ska hurra efter slutsignalen för vinnaren även fall det är ett gott tecken. Utan mer om hur du bearbetar den och hur man löser det.

Det som jag kännetecknar som det vanligaste att höra från folk när de förlorar är klagomål över domslut, fula knep och andra ursäkter bara för att bli av med skulden för förlusten. Lite som att en förlust är en börda, något negativt som tynger, något som man bara behöver att bli av med. Vad jag själv där emot säger och vill påstå är att det är motsatsen, för vad finns det att ta lärdom av och vad krävs för att man ska lyckas nästa gång? Skyller du motståndaren för tur så har du fortfarande inte förstått dina svagheter ifall du än en gång förlorar.

Jag spelade min sista match amerikansk fotboll år 2003, det var en SM-semifinal hemma på hästhagen i Malmö. Jag hade förberett mig i månader innan på att möta Karlstad, satt på all ledig tid och studerade min spelbok, gick igenom vart enda tänkbara moment i huvudet, vad jag skulle göra i olika situationer och allt som rörde spelet runt omkring. Jag tränade dagligen och gav 110% i vart enda läge, fokusen var så hög att jag kunde stänga av smärtan från knäna, allt kretsade runt en och samma sak. Jag ville vinna och få känna segersöttman efter fjolårets tunga förlust i Karlstad.

Jag var så redo för matchen som jag kunde bli, formen hade aldrig varit bättre. Såväl styrka som snabbhet hade aldrig tidigare varit så maxat, koncentrationen var magisk. 

Jag minns hur jag tyst satt och gungade med ryggen fram och tillbaka i omklädningsrummet innan matchen med ett smått illamående, allt annat utom matchen var slutet från mitt huvud. Kan inte minnas hur jag snörade skorna, om jag tog på min handskarna eller om jag tejpade fingrarna. Det enda jag minns av stunden innan matchen var illamåendet som satt upp i halsen samt viljan och beslutsamheten att komma ut på plan och få göra det som jag efterlängtat i ett års tid, att få den revansch som mitt hjärta sa att jag var värd.

Det gick en quarter och jag hade sackat deras QB 2 gånger, det gick 1 quarter till och jag hade skadat deras runningback och en av deras O-line killar. Där efter så slutade dem att köra spel på min sida, vid passpel så satte dem dubbelblock på mig. Jag kämpade och jag slet som ett djur, adrenalinet stängde ner delar av kroppen, synen fungerade på ett annat vis och stundtals så kändes det som att allt gick långsamt som i slowmotion.

Innan matchen var slut hade jag själv burits ut 2 gånger på bår, jag fick spela på fler positioner än vad jag annars gjorde pga skador i laget som inträffat under matchen. Jag hade sett till att skada 5 Karlstadspelare och hålla min kant fri från poäng.

Detta resulterade i att jag blev vald till matchens bästa spelare, en sönderslagen kropp med skymtar av vitt inslag på skinnet och en förlust med 52-14. En stor besvikelse och utan tvekan det tyngsta ögonblicket i mitt liv även fall de ögonen som bemötte mig när jag tackade motspelarna för en bra match var av den högsta respekten. En säsong till var över, en säsong som visade sig vara den sista som jag gjorde pga skador. Ett års kämpande hade än en gång runnit ut i sanden men det enda som jag kunde känna efter matchen var en stor och tung besvikelse över mig själv, att jag inte kunde tända mina lagkamrater mer än vad jag gjorde, att jag inte gjorde mer, att jag uppmuntra mina spelare mer än vad jag gjorde och att all fokusen hade legat på mig själv och inte som ett lag.

Jag kommer inte ihåg exakt hur lång tid jag beskyllde mig själv men det följde med mig ett tag där efter för att sedan ta lärdom av det, inse vad som skulle krävas till nästa gång, hur jag själv kunde utvecklas och vad som skulle krävas för att klara av att löpa den sista milen vid nästa tillfälle. I min värld så handlade det aldrig om att vinna, det handlade om att bli överlägsen och få bevisa det framför åskådare, såväl som spelare så som lag. Kedjan är aldrig starkare än den svagaste länken.

Jag ser mig själv som en otroligt stor vinnare, där av jag skrev i början att det kan vara att jag vinklar det. Men just detta faktum om hur man tar en förlust, det säger så mycket mer än allt annat. Man vet aldrig när man är redo, kanske inte ens om man någon gång kommer att vara det. Där emot så är ursäkter en dålig ursäkt för en dålig insats utan att vilja ta kännedom av det. Begreppet att kunna ta en förlust beskriver att man tar styrka genom att känna till sina svagheter, att där finns självinsikt, att det får dig att kämpa efter nya uppsatta mål och att du vet var ribban ligger. Att fokus och koncentration ligger på högsta nivå och att det är vad som räknas. Det säger även att envisheten finns där och att uppgivenhet inte existerar.

Man kan vara enastående på en sak, som spelare eller som en vinnare. Men om inte dessa kunskaper finns där så ställer jag frågan om det räcker enda fram. För när viljan av att kämpa, fokusera och att jaga sig själv försvinner så skapar man ett Real Madrid när allt rasade, ett MIF som körde på gamlingar som gjorde sitt sista utan dignitet samt alla andra sportsklubbar som gått på samma nit.

Där av är valet enkelt när jag ska definiera en vinnare, inget säger så pass mycket som hur man tar en förlust