Som ett par italienska penisionärer
Åter igen så vaknade jag imorse av panik, trodde att jag hade försovit mig till jobbet men insåg snabbt där efter att det var söndag och inte måndag. Att tiden bara går så fort så att man tappar uppfattningen av allt ibland är lite skrämmande men ett gott tecken på att man lever gott.
För att förgylla morgonen än bättre så lyssnade jag på Henkes meddelande som han spelade in på min mobil i natt, där Mr Nilsson kör en enatående sång i egen regi om Ola Toivonen. Börjar iof bli lite orolig för min kära vän, eller än mer för mig själv. Det kan inte vara hälsosamt att få dessa samtal titt som tätt.
Men i alla fall, jag ringde upp min kära vän, fläkte på mig lite kläder då detta var ett måste för Henke, vi skulle helt enkelt se respektabla ut. Där efter så var det upp till erikstorpsgatan för att möta upp en telefonpratande Henke för att hitta en lunch. Inte allt för fancy en söndag men en planka med ex antal liter berne åkte ner och uteserveringen satt inte helt fel. Blev väl en timme eller något för att sedan möta upp mannen som är det svenska svaret på den sebiriska björnen, eller i alla fall gällande alkoholintaget. Med andra ord gick vi till parken och träffade Larry som såg mottligt road ut över gårdagens bravader.
Dessa söndagar kan tolkas som Henke säger "obotliga ångestdagar" eller lite som jag själv känner, helt jävla underbart och en stund för kvalitetstid utan större nöje, Där emot att komma ner i parken, sitta tre grabbar och snacka om allt mellan himmel och jord och bara garva en stund är helt underbart.
Det är dem återkommande samtalsämnena, saker som Larrys ide om att det vore fan så mycket bättre att tända på alla de fula personerna och nöja sig där, vad som händer/inte händer, ideer om utelivet och allt vad det hör till. Med andra ord är det inget av nytta direkt som pratas och framför allt inget som har någon större betydelse just då i alla fall. Det är som filosofier som aldrig vill träda i kraft men det känns bara så bra. Lite som italienska penisionärer som bara låter vinden blåsa förbi och livet känns ganska dött och glatt bara. Ren njutning utan någon klar förklaring.
Kom på något sätt fram till att vi är 3 dinusarier som lever livets glada dagar men som blickar framåt utan att egentligen veta eller göra något åt det, det känns bra bara och vi är nöjda fram till att vi kommer på något annat.
P.s. Mina solbrillor luktar inte som mig längre, vad fan har hänt?!
För att förgylla morgonen än bättre så lyssnade jag på Henkes meddelande som han spelade in på min mobil i natt, där Mr Nilsson kör en enatående sång i egen regi om Ola Toivonen. Börjar iof bli lite orolig för min kära vän, eller än mer för mig själv. Det kan inte vara hälsosamt att få dessa samtal titt som tätt.
Men i alla fall, jag ringde upp min kära vän, fläkte på mig lite kläder då detta var ett måste för Henke, vi skulle helt enkelt se respektabla ut. Där efter så var det upp till erikstorpsgatan för att möta upp en telefonpratande Henke för att hitta en lunch. Inte allt för fancy en söndag men en planka med ex antal liter berne åkte ner och uteserveringen satt inte helt fel. Blev väl en timme eller något för att sedan möta upp mannen som är det svenska svaret på den sebiriska björnen, eller i alla fall gällande alkoholintaget. Med andra ord gick vi till parken och träffade Larry som såg mottligt road ut över gårdagens bravader.
Dessa söndagar kan tolkas som Henke säger "obotliga ångestdagar" eller lite som jag själv känner, helt jävla underbart och en stund för kvalitetstid utan större nöje, Där emot att komma ner i parken, sitta tre grabbar och snacka om allt mellan himmel och jord och bara garva en stund är helt underbart.
Det är dem återkommande samtalsämnena, saker som Larrys ide om att det vore fan så mycket bättre att tända på alla de fula personerna och nöja sig där, vad som händer/inte händer, ideer om utelivet och allt vad det hör till. Med andra ord är det inget av nytta direkt som pratas och framför allt inget som har någon större betydelse just då i alla fall. Det är som filosofier som aldrig vill träda i kraft men det känns bara så bra. Lite som italienska penisionärer som bara låter vinden blåsa förbi och livet känns ganska dött och glatt bara. Ren njutning utan någon klar förklaring.
Kom på något sätt fram till att vi är 3 dinusarier som lever livets glada dagar men som blickar framåt utan att egentligen veta eller göra något åt det, det känns bra bara och vi är nöjda fram till att vi kommer på något annat.
P.s. Mina solbrillor luktar inte som mig längre, vad fan har hänt?!
Kommentarer
Trackback
