Man slår bäst från underläge
Detta är en sådan vecka, en vecka där tiden är emot mig, sömnen lika så och än bättre som grädden på moset så har jag smärtor i högra knäet som är helt sjuka. Jag vet att det kommer att gå över med tiden bara jag fortsätter att träna men det är inte roligt att sitta med tårar i ögonen i bilen för att jag inte kan sträcka ut mitt högra knä ordentligt när jag kör. Men tacka gud för linimentet.
Kanske så borde jag vara mer bitter än vad jag redan är för det men det sjuka är att det är just sådana här veckor som arbetet funkar som absolut bäst. Jag vet inte exakt varför men det slår aldrig fel. Tror nog att jag fokuserar bättre när smärtan ligger på och tiden är knapp, då måste jag ju fokuserar mer på allt annat för att inte känna av det allt för mycket.
Ska inte säga för mycket men det ser riktigt bra ut än så länge denna veckan och det glädjer mig stort, känns som att vinden har vänt rakt upp i mitt storsegel och att jag seglar på de stora vågorna igen.
Jag skrev precis innan att jag kanske borde vara mer bitter än vad jag redan är, men i ärlighetens namn så är där en hel del aggrisioner som vill ut. Något som fick komma ut genom ett träningspass och mina armar kommer att vara döda imorgon även fall jag också kommer att vara småbitter med ett glatt humör.
Nej nu är det fokus som gäller, endast det som ligger framför mig som ska gå igenom min tankar. Hatar det faktum att jag haltar när jag går i trappor just för tillfället, att andra kan se att jag har ont och jag finner det jobbigt. Det löser sig så länge jag är positiv och biter ihop, vill inte visa någon svaghet. Jag är den jag är och smärtan ska ge mig mer vilja framåt, som tändvätska på elden ska det få mig att vilja springa då man slår som bäst från underläge.
Jag sitter inte i rullstol och jag har inte gett upp, denna veckan går jag, nästa vecka springer jag. Det är bara en svacka men den spökar i mitt huvud.
Siktar man mot solen så kommer man till månen...
Kommentarer
Trackback
