Hartler

Mina förhållanden har inte varit de bästa och många av dem har inte de bästa sluten heller. Vissa har förtjänat de sluten som de fått, andra kanske inte lika mycket medans en del har varit tack och adjö utan några konstigheter. Jag vill varken hissa eller dissa mig själv på denna punkten men när jag började tänka tillbaka på allt som varit genom livet så ifråga satte jag mig själv om jag egentligen helt och hållet släppt någon av dem? För att även fall något kan gå så mycket åt helvete som det bara kan gå så finns alltid den där känslan kvar, minnet av vad man föll för och varför just den personen satte ett stort leende på mina läppar. Att man var gång känner en del av de känslorna när man stöter på ex även fall allt är avslutat och viljan inte finns där längre så släpper jag nog inte taget helt och hållet ändå, det bara finns där.

Precis som när någon nära en dör, sorgen är otroligt stor i början och det tar tid att bearbeta. Även fall sorgen tonas ner med tiden så lever det ändå alltid med en. Minnena, känslorna, leende, bilder, ett förflutet.

Gällande förhållanden och de som går skepp rent åt helvete så har psykologin en tendens att grundlura en så jävligt, skapar vibbar, tankar, ideer och konstgjorda broar som egentligen aldrig finns eller kommer att finnas. För att sådan är kärleken, ett ord som sammansätter betydelsen av att tappa all kontroll och fotfäste för att sedan bara vilja behålla det så. Lika dana är starka känslor, de tonas ner men de försvinner aldrig riktigt helt. En stor kärlek glöms aldrig bort även fall den inte ekar i ens huvud längre. Därför så väljer man att gå skilda vägar, för om känslorna är starka så kommer det alltid att vara ett problem. En bra vänskap efter ett starkt förhållande är för mig ett bevis på att känslorna är utdöda och kanske att dem aldrig riktigt funnits där, mer om att relationen kom till av saknad av att ha någon från båda sidor.

Så jag kan uppriktigt säga att jag på ett eller annat sätt fortfarande älskar alla mina ex på ett eller annat vis, starkare eller svagare, äkta eller oäkta. Även att jag som ynkrygg som jag är visar en del av er ryggen när jag ser er för att inte visa vad jag känner, att rädda mig själv från att dra upp något som inte funkat.

Så om du frågar mig så kan man inte helt och hållet släppa taget, inte att man inte kan bli goda vänner med tiden men att känslorna måste svalkas ner innan man är redo att gå vidare. Frågan jag ställer är även fall jag är den enda som oavsett vem så skulle jag aldrig gå orörd från att se ett ex stå och pussas med någon annan? Även fall man agerar som orörd så känns det väl ändå inte helt bekvämt att se det. Så nej, man släpper aldrig taget fullt ut om man frågar mig. Det lever alltid kvar saker och ting, det är ett bevis på att man är känslosam och mänsklig.

Tiden läker inte alla sår, den får oss bara till att glömma. Vad som är historia är det som man har bakom sig, det man har framför sig är det man ska se fram emot. För att hjärta och hjärna lirar sällan i samma band