Hartler

Först men även främst ska det betonas, det är lördag. En dag som smakar lite bättre än alla andra och då inte bara för att alkoholhalten höjs och jag tror mig bli fan så mycket snyggare, utan en dag med förväntningar med den totala motsatsen.
Jag menar, vädret lämnade landet i jakten på en bättre lycka och där det är än sämre väder, Newcastle, så står "the sons of Tyneside" och sjunger för sina hjältar. Något som självklart är av mitt intresse och jag jagar därför en livestream via Google även fast jag betalt en del pengar till olika sidor som lovat mig sända alla Newcastles matcher.
Därför så kommer jag nu till det andra, den totala motsatsen till förväntningar. För att innerst inne så tror jag mig inte hitta livestreamen, innerst inne så har jag redan funnit mig i att lyssna på matchen via radiolänk och även fall jag letar som en galning som tror sig finna guld så sitter jag och tittar ut genom fönstret, njuter av min ensamhet och låter gitarrens strängar smeka mina fingerspetsar. Tonerna som bryter tystnaden i min ensamhet och värmer ett hjärta som aldrig riktigt blir kallt. Något som resulterar i att jag överdoserar handkräm för att motverka att mina fingerspetsat spricker upp då jag inte kan låta guran få vara i fred.
Spelandet får mig att känna mig hel och stoltheten behöver inte säga något för att synas då även känslan av att se på skitsaker på tv:n som Anna Anka och andra personer med Media-Damp som får fnatt så fort som ögonen ligger på dem och borde därför göras insammlingar istället för att kunna placera dem på hem långt ifrån alla samhällen.
Det plus mycket annat skapar känslan, min stolthet talar i sin tystnad och lika dant mitt leende. Behöver ingen som säger det till mig och njuter av var sekund som går. Det går RockNRoll genom hela kroppen på mig och jag är helad, en känsla större än kärlek.
Så nu lägger jag ner datorn, tar mig ett järn och låter fingerspetsarna få lida som aldrig förr.

Åter igen är jag kroniskt lycklig!