Hartler

Jag läste någon studie för ett bra tag sedan som övernaturliga fenomen där det var en forskare som hade studerat människans hjärna. En studie som hade bevisat att vi har en del i hjärnan som får oss att vilja tro på det övernaturliga, något som är ganska bra intressant.
Först och främst så vill jag flika in att jag är kristen och tror på min religion även fall jag ifrågasätter mycket av det och inte köper allt. Något som jag inleder med då detta är en tanke och inte ett påstående.

För att efter att ha läst artikeln om studien som sa att den männskliga hjärnan har en del som vill få oss att tro på övernaturliga saker, så som religion, spöken, spådomar och allt som kan höra där till så tänkte jag mest på att de ville förlöjliga oss som tror på vår religion och inte förutspråkar bigbang. Men sen kom jag på att det rörde sig om så mycket mer än bara religion och att det antaligen låg något i det. Där emot så var det inte fråns ett bra tag efteråt som jag började undra om hur långt ner man kan ta detta, alltså hur mycket som man vill tro på av alla generella saker runt omkring oss och om hur detta förändrar verklighetsbilden för oss.
Som exempel så vill man väl tro att man är omtyckt av sina kollegor på jobb, att ens föräldrar älskar en, att den du lever med vill leva ihop med dig, att dina vänner ställer upp ifall något händer osv. Även fall det med all säkerhet ser ut på det sättet så är det enda som du kan luta dig tillbaka till är din tro på att det är så.
Problem dyker upp titt som tätt och det kommer dem med all säkerhet göra för en hela livet igenom men vad jag vill punktera i detta fall är då man lutar sig tillbaka lite väl för mycket mot sin tro då tryggheten hos vänner, situationer eller vad det än kan vara blir för stor. Att hjälpmedeln för situationen hamnar utanför det som du själv kan styra över, vilket styr tanken till att du själv är din egna personliga Jesus även fall han funnits eller inte, om han var guds son eller inte. Det finns en del av hjärnan som vill tro på det vilket som men att sedan saker och ting inte händer av en slump. Att om det blir en kris så är det du som tar smällarna, inte allt annat runt omkring som man kanske tror ska hjälpa eller även dem ta smällar, att oavsett hur det ser ut så står du själv ansvarig för allt vad som händer i ditt liv.
Finns det ett problem så är det bara en själv som kan ta en ut från det och allt kommer tillbaka, det finns ingen annan än dig själv som kan ta dig dit du kommer eller dit du hamnar, det finns ingen hjälpande hand som står berädd att dra upp dig ur rännstenen då det enda som kan rädda dig är att ta din tro från något övernaturligt till att tro på dig själv och skapa ett vinnande koncept. Så om det betyder att skapa starka relationer, ett stort bankkonto, ett starkt psyke, en bra fysik, socialkompetens eller vad det än kan vara. Att flytta tron till något du inte vet svaret på till något du känner mer än något annat, dig själv. Att man på så sätt spelar på bättre marginaler och kan planera saker och ting på ett bättre vis. Att istället för att hoppas på saker och ting via andras hjälp ser till att slipa de egenskaperna hos en själv för att sedan göra det tunga arbetet, så om det handlar om att kunna be om hjälp av någon som kan göra det åt en eller ifall du själv står rakryggad. För hur man än vänder och vrider på det så är det resultatet som speglar allt och säger ifall det är en vinst eller en förlust.
Det är väldigt sällsynt att stöta på någon som ransakar sig själv innan han/hon klagar på dem andra runt omkring när det är något som inträffar, kanske ett tecken på att han/hon överskattar eller underskattar sig själv, att tron på sig själv inte riktigt finns där, då det enda som skyddar är det egna påståendet om situationen istället för att fråga sig själv "Vad hade jag mer kunnat göra?".
Under sker och det betvivlar jag inte men jag är övertygad om att du måste skaffa dig en egen vardag och ju mer man kan styra över själv desto bättre blir det, det blir som grunden för ens liv och säger hur långt man egentligen kan gå. Men ändå fast min tanke hamnade på detta ämne och jag filosoferade om detta, att jag tror delvis på den filosofi som jag kom upp med och betvivlar lite för att den är mörk och måste göras ljus, så släpper jag ändå inte min tro och min religion helt. Kanske lite som de säger på idol, man ska aldrig sluta att drömma. Där emot så säger jag själv också alltid att lite bitter måste man vara, det är ett tecken på att man förstår verkligheten men att sedan målsättningen är att må bra och leva gott.
Det blir ju ofta att man inte ser skogen för alla träden och livet skilljer sig inte från detta. Det kan bli för enkelt att ta vissa saker förgivet, att glömma bort hur bra man har det men att det sedan alltid handlar om att skapa. Att skapa skratt, ideer, tankar, pengar, framtid och allt annat som får en att höja på leendet. Därför så säger jag det, du är din egna personliga Jesus och det är du som ska skapa din egen vardag. Går det snett så är det en själv som man ska beskylla för att skapa något nytt. Men vad du än gör, glöm inte bort att skapa ett skratt titt som tätt. Glöm inte bort att skapa en klapp på axeln och ge dig själv beröm. För hur man än vrider och vänder så står du ensam i dina tankar även fall man kan be andra om hjälp.

Med detta menar jag inte att vänner inte är till någon nytta eller att folket runt omkring en inte kan vara till en styrka. För absolut är det så, vad som ska frågesättas är bara vad du själv gör för dem för att de ska hjälpa dig. Om det sen handlar om kärlek, sociala egenskaper eller något utbyte är en annan sak. Men åter igen så speglas det i dig själv bara att det egenligen blir än svårare, nu finns det olika kategorier också som kan missuppfattas. För när ställde ni senast frågan om vad ni får tillbaka? Eller när gav ni senast en anledning till varför ni hjälpte någon?
Har svårt att tänka mig att någon inte vill hjälpa en älskvärd person oavsett vilken anledning det än handlar om, men att ta förgivet att man är en älskvärd person är nog inte ett vinnande koncept. Så åter igen, att skapa en vardag och att luta sig tillbaka till något som du själv styr över är nog en av flera nycklar när man leker fångarna på fortet bland livets stora frågor.
Jag säger inte att det är så men det viktiga är att jag tänker, det är vad som gör mig till den personen som jag är och det är min egna högsta önskan. Så om jag får välja, fånga inte dagen, fånga dig själv och njut av det. Du är ju trots allt din egna personliga Jesus