Dagens ålderssyndrom
Ju fler år som går, desto mer undrar man ifall åldern ökar lika väl som vikten, eller är det bara rädslan för vågen och intresset för spegeln som ökar?
Man måste ju bara undra när man finner sig själv igen på löparbandet som en hamster i ett hjul i en fart så låg att tankarna springer om en. För visst, det handlar om hälsa, det handlar om självkänsla och för att kunna se snäppet bättre ut. Men hur kommer det sig att man hamnar där helt självmant, mår bra av det och faktiskt gillar det men att man ändå vet att man kommer att hamna i samma uppehåll som vanligt. Är lite som att självkänslan och latheten krigar och att de båda bara blir yngre och piggare för var dag som går.
Som att man ska ha skuldkänslor för att man har det så bra och äter så gott, som att socialdemokratin till och med jobbar inom en även fall det skrämmer en, men här kommer det, JAG VILL INTE BETALA DENNA MOMS!
För en sak ska alla veta, det drabbar ingen fattig!
Men istället så står man där på bandet och ser ut som en annan Forest Gump och stryper en timme av vardagen. Inte som att det ska vara nog så känner man lite ånger över alla sena utekvällar som satt sina spår i konditionen, på så vis att det enda som kan driva stegen är viljestyrkan som hellre hade tagit en öl ute i solen. Kroppen har glömt bort hur den en gång i tiden var och orden "mogen nog att pensionspara" kommer upp framför en, men även fall man egentligen bara vill hem så kommer det absolut värsta, man till och med gillar det.
Man känner sig helt plötsligt som en sadistisk hamster från Polen med nya kullager i hjulhelvetet. Så den stora frågan blir: Är detta en kris eller bara ett levnadssätt?
Man måste ju bara undra när man finner sig själv igen på löparbandet som en hamster i ett hjul i en fart så låg att tankarna springer om en. För visst, det handlar om hälsa, det handlar om självkänsla och för att kunna se snäppet bättre ut. Men hur kommer det sig att man hamnar där helt självmant, mår bra av det och faktiskt gillar det men att man ändå vet att man kommer att hamna i samma uppehåll som vanligt. Är lite som att självkänslan och latheten krigar och att de båda bara blir yngre och piggare för var dag som går.
Som att man ska ha skuldkänslor för att man har det så bra och äter så gott, som att socialdemokratin till och med jobbar inom en även fall det skrämmer en, men här kommer det, JAG VILL INTE BETALA DENNA MOMS!
För en sak ska alla veta, det drabbar ingen fattig!
Men istället så står man där på bandet och ser ut som en annan Forest Gump och stryper en timme av vardagen. Inte som att det ska vara nog så känner man lite ånger över alla sena utekvällar som satt sina spår i konditionen, på så vis att det enda som kan driva stegen är viljestyrkan som hellre hade tagit en öl ute i solen. Kroppen har glömt bort hur den en gång i tiden var och orden "mogen nog att pensionspara" kommer upp framför en, men även fall man egentligen bara vill hem så kommer det absolut värsta, man till och med gillar det.
Man känner sig helt plötsligt som en sadistisk hamster från Polen med nya kullager i hjulhelvetet. Så den stora frågan blir: Är detta en kris eller bara ett levnadssätt?
Kommentarer
Trackback
